November 09- Barbara Andersson

November/December – Barbara Andersson

Barbara Andersson

Månadens Gallerist är Barbara Andersson, född Welk, ursprungligen från Polen. Hon trivs i skogen, den förser henne med trä som konstmaterial. Hon tycker om den fysiska känslan när hon jobbar med sin konst. Det ska värka lite, det ska kännas kroppsligt, menar hon.
Ull är ett material som hon gärna jobbar med under vintern. När hon tidigare hade får hade hon tillgång till den råvaran naturligt när det var klippningsdags.
Hennes konstverk föds ur förnimmelser, något diffust som pockar på uppmärksamhet. Sagor började hon berätta när barnen var små och inte ville äta. Hon blev själv road när hon skarvade från gamla sagor och hittade på nya. I sagans form fanns friheten att sväva mellan det orealistiska och det realistiska – mellan tid och rum. När sagan var berättad hade barnen ätit upp allt som fanns på tallriken.

Barbara är medlem i Mellersta Södermanlands lokalförening.

Det var en gång

Albatrossen av Barbara Andersson …albatrossen som föddes med en vinge.
Hans föräldrar blev olyckliga men lät honom vara utan att klaga.
Albatrossen stannade på marken och klagade inte han heller.
Men han såg sina kamrater flyga så fint och så högt och till sist ledsnade han på sin situation. Gick till en trollkarl för att få hjälp. Han ville flyga som dom andra.
Trollkarlen gav honom den andra vingen men sa att han bara skulle få flyga till en bestämd plats och ifall han bröt löftet skulle han förlora sin konstgjorda nya vinge och falla till marken för alltid.
Albatrossen lovade allt och gav sig genast iväg.
O, vad härligt det var att vara där uppe. Tomheten (Friheten) lockade och känslan att få vara där man är bestämd att få vara – där uppe.
Han träffade på andra albatrosser och gjorde dom sällskap. Dom berättade för honom att där fanns platser och vidder mer underbara än en dröm.
Han ville dit. Han började att flyga dit han inte skulle få flyga. Han kunde inte låta bli.
Rätt som det var tappade han sin nya vinge och kände att han höll på att störta.
Ramlade som en sten rakt ner i mörkret. Innan han nådde marken kastade han en sista blick uppåt dit dom andra var som han lärde känna under sin underbara flygning.
Med en vinge kastade han sig uppåt och fortsatte att lyfta högre och högre och nådde till sist igen… där var det underbara, magiska där han hörde till.