Marschen för tillgänglighet

I lördags deltog jag, och 500 andra, på Marschen för tillänglighet i ett regnigt Stockholm.

Syftet med årets marsch var att kräva en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering av människor med funktionsnedsättningar. Liknande lagar finns redan i USA, Australien, Storbritannien, Hong Kong, Sydafrika, Frankrike och Norge. Hans Filipsson, grundare och språkrör för Marschen för tillgänglighet som inledde talen vid Sergelstorg sa:

- Nu är det dags att göra Sverige öppet också för människor med funktionsnedsättning. Sverige behöver en lag likt Norge och andra länder som klassar otillgänglighet för människor med funktionsnedsättning som vad det är: diskriminering.

Med på marschen från Humlegården till Sergelstorg var Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) och Maria Wetterstrand (MP), kommunminister Mats Odell (KD), socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C), Tobias Kranz (FP) och Mats G Nilsson (M). Samtliga politikar sa samstämt i sina tal att de förespråkade en lag som slår fast att otillgänglighet ska anses som diskriminerande. En del partier lät mer övertygande än andra. Återstår nu att se om man kommer ihåg det även när man kommer till att man ska fatta beslut i regering och riksdag. Jag hoppas att vi slipper att föra in dessa löften på floskeltoppen om ett år.

För samtidigt som vi talar om vikten av att otillgänglighet är diskriminerande så pågår det besparingsåtgärder i hjälpmedelsverksamheterna i flera delar av landet som begränsar möjligheten att få vissa hjälpmedel. I Västerbotten så har man fattat beslut om att man inte ska få utomhushjälpmedel. Liknande beslut har fattas på andra håll i landet. Denna typ av beslut är smittsamma och har en viss förmåga att sprida sig. Jag frågar mig bara – är inte detta solklar diskriminering.

Hjälpmedel är en del i rehabiliteringsprocessen och skulle kunna vara samhällets erbjudande till oss att kunna vara likvärdiga medborgare. Det ligger helt i linje med den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare”. Ur maktsynpunkt innebär det en förskjutning från; en som är beroende av andra för att få något – patienten,  till en som har samma värde som andra – medborgaren.

Det spelar ingen roll om vi har god tillgänglighet om vi inte kan ta oss ut. Utan hjälpmedel är vi många som inte skulle kunna ta sig ut. Förklaringen från politiskt håll är att man måste göra besparingar och det gäller bara tillfälligt. Momsen när den infördes var också bara tillfällig. Det är helt klart så att vi kraftfullt måste protestera mot sådana begränsningar i våra vardagsliv som detta medför. Vi kan ju bara tänka oss hur det skulle låta om alla drabbades av den begränsningen att man bara kunde vistas inomhus.