Jag har nu lyssnat på Jan Björklund som helt och hållet undvek funktionshinderproblematiken. Han öppnade starkt med ett exempel på brist på demokrati i det muslimska Iran, och pratade därefter engagerat om sin favoritfråga – skolan.
Från min utgångspunkt hade jag velat höra något postivt om handikappolitiken. Björklund nämnde inte ordet funktionshinder en enda gång trots att 20 procent av Sveriges befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Men han månade desto mer om de högintelligenta barnen och deras skolgång. Det är enligt Björklund en jämställd skola.
Han nämnde ordet socialförsäkring, men i nästa andetag sade han att den är endast är till för en återgång till arbetslivet. Han sade ingenting om hur det skulle gå till att återgå till arbete. Folkpartiet förespråkar indvidualismen men dagens rehabkedja utgår från schabloner, här hade han kunnat förespråka en rehabilitering efter individuella behov. Det vill säga en livsinriktad rehabilitering för att kunna återgå till arbete.
Ordet tillgänglighet och hjälpmedel nämndes inte alls.
Jag såg talet på SVT 24 och håller med om att han öppnade starkt med Iran-frågan. Ett tal om demokrati som nog alla kan skriva under på… men sen…? Vart tog det viktiga ordet vägen när han började prata om svensk politik?
Hoppas du har en skön vecka i Visby och hälsa ”gänget”.